© Sedelmynt (J.A.), Ändrad 2023-08-15
Valörer: 100, 1000, 5000 och 10000 Rixdaler. Bilden visar "Publication"
29 dec. 1715 om utgivande av obligationer undertecknat med 6 namn från tre av
de fyra stånden där bönderna saknas:
Carl Vincent Polus, Johan Lagermarck (Adel)
Nicolaus Sternel, Johan Ekendahl (Präster)
Anders Strömborg, Jacob Bunge (Borgare)
Obligationerna hade en löptid på 4 år till 6 % ränta. Utställda på namngiven person men även "på helt främmande och uppdiktade namn". De inlöstes med nödmynt eller myntsedlar.
Även 25 daler silvermynt är känd som blankett enligt Ahlström 39:1505. Det finns ingen bild så det framgår inte om det bara är namnteckningarna som saknas eller om även den handskrivna valören och årtalet saknas. Wallén SS har inte med blankett utan namnteckningar men en variant där en namnteckning saknas.
Se flera bilder av fram- och baksida Kontributionsverket (tonysmynt.se)
Wallén SS Typ I:1, Ahlström 14:605 (14 öres Försäkringssedel)
Alla nödmynt (mynttecken i koppar) och myntsedlar inlöstes år 1719 till halva värdet genom att för varje daler sm (= 32 öre sm) fick man 14 öre försäkringssedel (skulle inlösas senare) samtidigt som man fick tillbaka sina nödmynt och myntsedlar devalverade till endast 2 öre sm per daler sm. Totalt fick man 14 + 2 = 16 öre sm för varje daler sm motsvarande ½ daler sm. Myntsedlarna cirkulerade nu som devalverade sedlar till ett värde av 10 öre sm, 20 öre sm, 50 öre sm (tidigare 5, 10, 25 daler sm). Nödmynten cirkulerade som devalverade nödmynt till värdet 2 öre sm (= 6 öre km)
Alla devalverade nödmynt inlöstes år 1724 med 2 öre försäkringssedlar varefter mynten ompräglades till sitt metallvärde 1 öre km. På detta sätt fick staten in metallmynt som kunde sättas i cirkulation utan att nödmyntens ägare gjorde någon förlust. Myntsedlarna fortsatte att cirkulera till sitt devalverade värde ända till år 1728 då man inlöste dessa devalverade myntsedlar med 2 öre försäkringssedlar. Alla försäkringssedlar (14 öre och 2 öre) kunde användas vid betalning av skatter (staten makulerade sådana försäkringssedlar). Försäkringssedlarna har handskrivna valörer som anger hur många mynttecken och/eller myntsedlar som lämnats in. Tryckt på sedlarna anges hur många öre sm per daler sm som man har rätt att erhålla. Man kan ange valörerna som "14 öre sm per daler sm" och "2 öre sm per devalverade daler sm"
|
HISTORISK ÖFVERSIKT. BIDRAG TILL DE SVENSKA SEDLARNAS HISTORIA. AF OSCAR MONTELIUS.
[OCR-skannad ur ”Sedelsamlingen i Riksbankens Myntkabinett” (1915) sid. 29-33]
* * *
Oaktadt det således fortfarande var förbjudet för banken att släppa ut sedlar, tvangs dock regeringen af penningebehofvet under Karl XII:s krig att utfärda sådana. Först försökte man skaffa penningar dels genom mynttecken, dels genom obligationer. Mynttecknen, hvilka alla lydde å 1 daler silfvermynt, och af hvilka de första utsläpptes 1715, böra väl snarast betraktas som sedlar af koppar. Att anse dem vara något slags falskmynt, emedan deras metallvärde ej motsvarade deras nominella värde, är orätt; värdet af det papper, hvarpå en sedel är tryckt, är ju försvinnande litet i jämförelse med sedelns valör. Den 29 december 1715 beslöts upptaga lån mot obligationer å 10,000, 5,000, 1,000 och 100 »Rixdaler», hvilka obligationer löpte med 6 procents årlig ränta och skulle betalas efter fyra års förlopp, räknadt från första januari »gamla stylen» (!) år 1716, sedan lånet å endera sidan ett halft år förut blifvit uppsagdt. Obligationerna voro utfärdade af »H. K. M:ts til Swerige trogne Ständers wid Contributions-Wercket samt Negotiationer eller Upphandlingar Befullmäktigade» och undertecknade af sex herrar, »två på Ridderskapets och Adelens wägnar, två på Presterskapets och två på Borgerskapets wägnar». Sedan utfärdades, af samma Befullmäktigade, myntsedlar på 25 daler silfvermynt enligt Kungl. förordningen af den 26 sept. 1716, samt på 10 och 5 daler silfvermynt enligt en ny Kungl. förordning af den 3 jan. 1717. Dessa myntsedlar voro således ej heller utgifna af Banken. De äro med papper öfverdragna rektangulära pappskifvor, af det utseende fig. 7 och 8 visa. Å 25-daler-sedlarna, hvilka ej hade någon tryckt text, är på framsidan längsefter skrifvet: Anno 1716. Tjugufem Daler Silfwermynt. Därunder sex namn (desamma som å obligationerna). På baksidan äro de sex herrarnas sigill påtryckta. Å 10- och 5-daler-sedlarna är tvärtöfver framsidan tryckt: Anno 1717. Tijo (Fem) Daler Silfwermynt. Därunder tre namn. På baksidan äro de tre herrarnas sigill påtryckta. Myntsedlarna äro närmast jämförliga med mynttecknen. Skillnaden var egentligen, att de senare voro af koppar, under det att de förra voro af papp, samt att de senare lydde på ett mindre belopp än de förra. Lika litet som myntsedlarna gjorde mynttecknen något anspråk på att själfva äga det åsatta värdet. Båda motsvarade vår tids sedlar. Att regeringen ej förmådde inlösa alla mynttecknen med det belopp, för hvilket de blifvit utlämnade, berättigar ej till att betrakta dessa såsom något annat än sedlar, emedan ju äfven många sådana funnits, som icke inlöstes till det ursprungliga värdet. Af de något mer än 40,400,000 mynttecken, som utlämnats, hade dock till april 1719 icke mindre än omkring 15,000,000 inväxlats till fulla värdet, således med lika många millioner daler silfvermynt. Nu påbjöds emellertid, den 23 april 1719, att »alldenstund mynttecknen förfallit i så ringa anseende, att de ej utan största skada vidare kunna brukas för gångbart mynt», de öfver hela riket skulle infordras och insamlas till den 1 juni samma år, hvarefter de inlöstes till halfva värdet, men så att endast en 16-del af detta halfva värde erhölls i silfvermynt, under det att återstoden skulle »betalas af kronans inkomster, så snart lägenheten sådant tillåta kan». Af myntsedlarna, hvilka utsläppts till ett mycket mindre belopp än mynttecknen, blef endast en liten del inlöst till fulla värdet. Redan i december 1717 befallde Kungl. Maj:t, att de skulle utbytas mot mynttecken.
* * *
|