Kontributionsverket 1716-1717 och
Försäkringssedlar 1719-1728

© Sedelmynt (J.A.), Ändrad 2014-01-30

Obligationer 1716

  

Valörer: 100, 1000, 5000 och 10000 Rixdaler. Bilden visar "Publication" 29 dec. 1715 om utgivande av obligationer undertecknat med 6 namn från tre av de fyra stånden där bönderna saknas:
Carl Vincent Polus, Johan Lagermarck (Adel)
Nicolaus Sternel, Johan Ekendahl (Präster)
Anders Strömborg, Jacob Bunge (Borgare)

Obligationerna hade en löptid på 4 år till 6 % ränta. Utställda på namngiven person men även "på helt främmande och uppdiktade namn".  De inlöstes med nödmynt eller myntsedlar.

Myntsedlar 1716-1717

Myntsedel 25 daler 1716 Myntsedel 5 daler 1717

Försäkringssedlar 1719-1728

Alla nödmynt (mynttecken i koppar) och myntsedlar inlöstes år 1719 till halva värdet genom att för varje daler s.m. (= 32 öre s.m.) fick man 14 öre försäkringssedel (skulle inlösas senare) samtidigt som man fick tillbaka sina nödmynt och myntsedlar devalverade till endast 2 öre s.m. per daler s.m. Totalt fick man 14 + 2 = 16 öre s.m. för varje daler s.m. motsvarande ½ daler s.m. Myntsedlarna cirkulerade nu som devalverade sedlar till ett värde av 10 öre s.m., 20 öre s.m., 50 öre s.m. (tidigare 5, 10, 25 daler s.m.). Nödmynten cirkulerade som devalverade nödmynt till värdet 2 öre s.m. (= 6 öre k.m.)

Alla devalverade nödmynt inlöstes år 1723 med 2 öre försäkringssedlar varefter mynten ompräglades till sitt metallvärde 1 öre k.m. På detta sätt fick staten in metallmynt som kunde sättas i cirkulation utan att nödmyntens ägare gjorde någon förlust. Myntsedlarna fortsatte att cirkulera till sitt devalverade värde ända till år 1728 då man inlöste dessa devalverade myntsedlar med 2 öre försäkringssedlar. Alla försäkringssedlar (14 öre och 2 öre) inlöstes senast år 1743 till sitt fulla värde, men de kunde tidigare användas vid betalning av skatter (staten makulerade sådana försäkringssedlar). Försäkringssedlarna har handskrivna valörer som anger hur många mynttecken och/eller myntsedlar som lämnats in. Tryckt på sedlarna anges hur många öre s.m. per daler s.m. som man har rätt att erhålla. Man kan ange valörerna som "14 öre s.m. per daler s.m." och "2 öre s.m. per devalverade daler s.m."


Litteratur

  


HISTORISK ÖFVERSIKT.

BIDRAG TILL DE SVENSKA SEDLARNAS HISTORIA.

AF

OSCAR MONTELIUS.

 

[OCR-skannad ur ”Sedelsamlingen i Riksbankens Myntkabinett” (1915) sid. 29-33]

 

*         *         *

 

Oaktadt det således fortfarande var förbjudet för banken att släppa ut sedlar, tvangs dock regeringen af penningebehofvet under Karl XII:s krig att utfärda sådana.

Först försökte man skaffa penningar dels genom mynttecken, dels genom obligationer.

Mynttecknen, hvilka alla lydde å 1 daler silfvermynt, och af hvilka de första utsläpptes 1715, böra väl snarast betraktas som sedlar af koppar.  Att anse dem vara något slags falskmynt, emedan deras metallvärde ej motsvarade deras nominella värde, är orätt; värdet af det papper, hvarpå en sedel är tryckt, är ju försvinnande litet i jämförelse med sedelns valör.

Den 29 december 1715 beslöts upptaga lån mot obligationer å 10,000, 5,000, 1,000 och 100 »Rixdaler», hvilka obligationer löpte med 6 procents årlig ränta och skulle betalas efter fyra års förlopp, räknadt från första januari »gamla stylen» (!) år 1716, sedan lånet å endera sidan ett halft år förut blifvit uppsagdt.  Obligationerna voro utfärdade af »H. K. M:ts til Swerige trogne Ständers wid Contributions-Wercket samt Negotiationer eller Upphandlingar Befullmäktigade» och undertecknade af sex herrar, »två på Ridderskapets och Adelens wägnar, två på Presterskapets och två på Borgerskapets wägnar».

Sedan utfärdades, af samma Befullmäktigade, myntsedlar på 25 daler silfvermynt enligt Kungl. förordningen af den 26 sept. 1716, samt på 10 och 5 daler silfvermynt enligt en ny Kungl. förordning af den 3 jan. 1717.

Dessa myntsedlar voro således ej heller utgifna af Banken.  De äro med papper öfverdragna rektangulära pappskifvor, af det utseende fig. 7 och 8 visa.

Å 25-daler-sedlarna, hvilka ej hade någon tryckt text, är på framsidan längsefter skrifvet: Anno 1716. Tjugufem Daler Silfwermynt.  Därunder sex namn (desamma som å obligationerna).  På baksidan äro de sex herrarnas sigill påtryckta.

Å 10- och 5-daler-sedlarna är tvärtöfver framsidan tryckt: Anno 1717.  Tijo (Fem) Daler Silfwermynt.  Därunder tre namn.  På baksidan äro de tre herrarnas sigill påtryckta.

Myntsedlarna äro närmast jämförliga med mynttecknen.  Skillnaden var egentligen, att de senare voro af koppar, under det att de förra voro af papp, samt att de senare lydde på ett mindre belopp än de förra.

Lika litet som myntsedlarna gjorde mynttecknen något anspråk på att själfva äga det åsatta värdet.  Båda motsvarade vår tids sedlar.  Att regeringen ej förmådde inlösa alla mynttecknen med det belopp, för hvilket de blifvit utlämnade, berättigar ej till att betrakta dessa såsom något annat än sedlar, emedan ju äfven många sådana funnits, som icke inlöstes till det ursprungliga värdet.  Af de något mer än 40,400,000 mynttecken, som utlämnats, hade dock till april 1719 icke mindre än omkring 15,000,000 inväxlats till fulla värdet, således med lika många millioner daler silfvermynt.  Nu påbjöds emellertid, den 23 april 1719, att »alldenstund mynttecknen förfallit i så ringa anseende, att de ej utan största skada vidare kunna brukas för gångbart mynt», de öfver hela riket skulle infordras och insamlas till den 1 juni samma år, hvarefter de inlöstes till halfva värdet, men så att endast en 16-del af detta halfva värde erhölls i silfvermynt, under det att återstoden skulle »betalas af kronans inkomster, så snart lägenheten sådant tillåta kan».

Af myntsedlarna, hvilka utsläppts till ett mycket mindre belopp än mynttecknen, blef endast en liten del inlöst till fulla värdet.  Redan i december 1717 befallde Kungl. Maj:t, att de skulle utbytas mot mynttecken.

 

*         *         *

 


Åter till Start-sida